En intensiv vår närmar sig sitt slut och många säckar kan knytas ihop för mig och DC Consulting. Har, sedan jag började driva företaget 2011, kämpat för att göra skillnad - helst i stort (man har väl drömmar) men också i smått. Många murar har jag mött och många personer i positioner att kunna förändra som med ointresse lyssnat på mitt engagerade dialog (eller snarare monolog...). Har många gånger känt att "nä, nu ger jag upp" - intresset finns inte där och det jag tycker är viktigt tycker inte andra är viktigt, suck...
Har många gånger fått veta att driva ett företag är inte lätt och att det tar tre till fem år att få snurr på verksamheten och måste erkänna, alla de som förmedlade denna klokskap hade rätt. Det tog mig fem år att bli självgående och jag måste, med tacksamhet och värme, tacka min make som fått stått för hushållets alla utgifter under dessa år. Vändningen kom när jag upptäckte mina pedagogiska förmågor som lärare och utbildningsorganisationer hittade mig som utbildare och för det är jag både glad och nöjd. Att utöver det vilja driva hjärteprojekt som kräver tid och engagemang, med min utgångspunkt som egenföretagare, funkar inte rent ekonomiskt och därför har mycket tid gått åt till att hitta finansiärer för allt jag vill genomföra. Och att hitta finansiärer är inte lätt, inte lätt!!! Speciellt inte som en liten spelare i en stor, stor ankdamm.
Denna vår har dock, till min stora glädje, två av mina hjärtebarn sett ljuset:
Ett av mina viktigare projekt kvar att lotsa fram till ljuset är mitt, Malin Berglund och Maria Bervelius projekt "Process Reagera", där vi diskuterar frågor rörande sexuella trakasserier med skolelever, med hjälp av gestaltning och reflektion. Där har vi ännu inte löst finansieringen men det ska vi göra!
Varför drivs jag då av att genomföra dessa projekt - i ack så liten skala dock... men med förhoppning om spridning i större skala. Jo, det beror på en smygande attitydförändring i samhället och så trollen... Trollen, som uppenbarligen blir arg på det mesta - tjejer/kvinnor som hörs, nysvenskar som lyckas, homosexuella som visar sina känslor öppet med mera, blir allt mer bekväma i sin anonyma roll bakom den digitala fasaden och nyttjar rätten/möjligheten att spy ut sin galla allt oftare och allt synligare. Än värre är det att det språkbruk som de använder sakta sprider sig ner bland icke trollen - det blir allt mer okey att använda uttryck som vi tidigare stämplade som rasistiska eller homofoba utan att människor reagerar och det är en farlig väg att vandra för Sverige...
I höst stundar ett val, som på många sätt kommer att bli ett vägval, för det svenska samhället. Jag kämpar för att det vägvalet leder oss in på humanism, mångfald och förståelse för varandras olikheter. Mina verktyg är (föga förvånande) kultur- och kommunikationsförståelse och större kunskap i vad som krävs för att vi ska kunna samsas som människor, trots olikheter och olika syn på hur saker och ting ska göras. Jag vet att många vänder sig mot detta med kunskapsinhämtning och vill ha något mer handgripligt men jag hävdar, med en dåres envishet, att kunskap ger oss en större förmåga att reflektera och ny kunskap leder oss in på nya tankar. Min snusförnuftiga (självinsikt kallas det...) argumentation är att utan nya inspel, nya tankar och nya bekantskaper stagnerar samhället och för att våga ta emot måste vi förstå hur och varför och där är kunskaper i kultur- och kommunikationsförståelse till god hjälp. För om vi väljer det nationalistiska och protektionistiska spåret och med det en önskan om ett homogenare samhälle kommer vi och Sverige att förlora - och det stort!
Så fram för mer kultur- och kommunikationsförståelse till folket - och jag hjälper gärna till 🙂
Med dessa slutord så önskar jag er alla en skön sommar, full av vila och nya inspel och så möts vi förhoppningsvis "in real life" till hösten eller om inte annat på denna kanal.